Våra bästa vänner, hundarna...

Nu låter det som jag är människofrånvänd, men det är inte så. Det har inget med de tidigare inläggen att göra. Jag bara förundras över mina vovvar. Jag såg ett program om hundar och hur de läser av människor. De kan också bevisligen dra logiska slutsatser med uteslutningsmetoden.

Men de har av naturen, kroppsspråket som främsta språk. De ser signaler som att du reser dig i soffan för att gå ut, de ser om vi ska göra något speciellt. De vet om du är ledsen, trött eller glad. De ser om du har ont någonstans. Någon hade räknat ut att dennes hund förstod 165 ord!

Jag ska ta ett exempel:
När jag jobbade nätter i stan och ville hem efteråt, satte jag mig direkt på tåget. Hade inte sovit på 24 timmar, förutom en blund i tågsalongen. Jag kom alltid hem trött och eländig. Hundarna var inte som vanligt, hoppande och skuttande. De höll sig lite lugna på sin kant och hälsade försiktigt innan jag gick och lade mig för att sova. Vad nu då? - känner de inte igen mig, tänkte jag första gången. När jag sen vaknade, var det som vanligt igen. Full fart med hoppande och skuttande glada vovvar över hela mig. DE VISSTE ALLTID ATT HUSSE VAR DÖDSTRÖTT, NÄR HAN KOM!

Så, för er som har hundar: När den lilla älsklingen ligger slött med hakan i köksgolvet och följer er med ögonen när ni pysslar, tro inte att det är overksamt mellan de håriga öronen. Vovven betraktar, luktar, läser er och analyserar. Slutsatsen av programmet var att vovvarna betraktar oss mer än vad vi betraktar dem. Vi kanske har något att lära oss av dem när det gäller att läsa kroppspråk?

Lärde mig mer av programmet:
När hundar möter andra hundar eller andra människor och vill visa vänskap, viftar de med svansen från mitten till vänster. När hunden viftar tillgivet till husse och matte, viftar de från mitten till höger - kolla får ni se:-)