Jag tror vi behöver kontinuitet i samhället.

Så här i tider av kronprinsessbröllop satt jag och funderade. Vad är det som gör människor trygga i världen? Är det tron på att vi har en säkrad framtid, där det finns förutsättningar för en dräglig tillvaro? Där vissa givna grundstenar står fast och inte rubbas så långt det är överskådligt?

Jag tror det.

Jag satt och funderade - vad är det som gör bröllopet så intressant egentligen, förutom att det är två kända människor. Principiellt är jag inte rojalist, men jag är inte heller förespråkare för kärnkraft, rent principiellt. Men praktiskt, är det just nu de bästa alternativen. De finns där och borgar för kontinuitet.

Bröllopet är inte intressant, rent ideologiskt. Men det andas stabilitet och kontinuitet i en värld som på många sätt allt fortare förändras, följt av människors omställningar. Visst, det är ett föråldrat sätt att se på människor, men vi har löst det på ett mycket praktiskt sätt. Den formella makten ligger på en demokratisk församling. Men ändå är kungahuset en symbol för staten och och kontinuiteten sedan 1523. Om inget drastiskt händer, så år 2023 har staten Sverige existerat oavbrutet i 500 år och i fred under 216 år. Staten Sverige har funnits oavbrutet i tjugo generationer och sista stora kriget var 1809.

Sedan om det händer något oförutsett, så tror jag att jag lärde mig att den ersättande maktordningen ser ut så här:
Slås statsministern ut, så går vise statsministern in. Skulle vise statsministern ta över och slås ut, så tar talmannan rodret. Skulle talmannen också slås ut, då först är det det kungliga statsöverhuvudet som kan ta över - och då är vi nog mogna för att ta hjälp av en 500årig kontinuitet, tänker jag. Då kommer vi med tacksamhet hälsa ett välkänt ansikte av en symbolisk maktperson, trots republikanska principer...

Har ni hört om något annat land som helt plötsligt fått för sig att -"Nää, nu måste vi få republik" och sen genomfört det? Icke - det har alltid föregåtts av krig eller revolution. Men vi ska alltid börja röra i något som fungerar - "det skulle ju eventuellt kunna bli lite bättre". Det är som när vi rev Stockholms City -"Det kan ju bli lite bättre". Men de städer vi jämförde Stockholm med var jämnade med marken. "Turistkommentarer som "Men Stockholm var väl aldrig bombat?" förekommer när de jämför våra gamla vackra byggnader med glas- och betongmonstren.
Det är väl ganska lätt för envar att se hur kungahuset har anpassat sig och förenat sig med oss i demokratiska grundtankar.

Det vi värderar mest är nog:
Fred, frihet, jämlikhet, mat, värme, framtidstro. Där ingår yttrandefrihet, rörelsefrihet, energiförsörjning, STABILA pensionsystem, JÄMLIKA skolor och JÄMLIK sjukvård för alla och ett kontinuerligt samhälle.

Jag är less på bröllop och fotboll!

Alltså - det är bara bröllop, kungligheter och fotboll på TV. Skiter fullständigt i vem som ska lämna över vem till vem i Storkyrkan och hur det går för några länder man knappt hört talas om i fotboll. Nu har inte vi i vårt hus så mycket tid över för TV, men vill väl kunna se något intressant när vi väl satt oss i soffan. Men det finns en lösning utan att skaffa sig någon parabol eller box. SVT play, TV4play eller URPlay! Mycket av det man missat tidigare kan man se istället för gräs- och brilliant-orgien. Lysande - det är bara att koppla datorn till platt-teven!

Våra bästa vänner, hundarna...

Nu låter det som jag är människofrånvänd, men det är inte så. Det har inget med de tidigare inläggen att göra. Jag bara förundras över mina vovvar. Jag såg ett program om hundar och hur de läser av människor. De kan också bevisligen dra logiska slutsatser med uteslutningsmetoden.

Men de har av naturen, kroppsspråket som främsta språk. De ser signaler som att du reser dig i soffan för att gå ut, de ser om vi ska göra något speciellt. De vet om du är ledsen, trött eller glad. De ser om du har ont någonstans. Någon hade räknat ut att dennes hund förstod 165 ord!

Jag ska ta ett exempel:
När jag jobbade nätter i stan och ville hem efteråt, satte jag mig direkt på tåget. Hade inte sovit på 24 timmar, förutom en blund i tågsalongen. Jag kom alltid hem trött och eländig. Hundarna var inte som vanligt, hoppande och skuttande. De höll sig lite lugna på sin kant och hälsade försiktigt innan jag gick och lade mig för att sova. Vad nu då? - känner de inte igen mig, tänkte jag första gången. När jag sen vaknade, var det som vanligt igen. Full fart med hoppande och skuttande glada vovvar över hela mig. DE VISSTE ALLTID ATT HUSSE VAR DÖDSTRÖTT, NÄR HAN KOM!

Så, för er som har hundar: När den lilla älsklingen ligger slött med hakan i köksgolvet och följer er med ögonen när ni pysslar, tro inte att det är overksamt mellan de håriga öronen. Vovven betraktar, luktar, läser er och analyserar. Slutsatsen av programmet var att vovvarna betraktar oss mer än vad vi betraktar dem. Vi kanske har något att lära oss av dem när det gäller att läsa kroppspråk?

Lärde mig mer av programmet:
När hundar möter andra hundar eller andra människor och vill visa vänskap, viftar de med svansen från mitten till vänster. När hunden viftar tillgivet till husse och matte, viftar de från mitten till höger - kolla får ni se:-)

Svanbergs muntorrhet och puls.

Svanberg fick kritik för sitt uttalande om "small people". Fast på det hela taget tror jag att han klarade räfst- och rättartinget ganska bra - stark trea på den gamla betygskalan han och jag växte upp med. Det var nog en traumatisk upplevelse att stå inför världens mäktigaste man med bakomvarande nation och förklara sig och BP's misstag. Skulle tro att han annars klarar engelskan bra i ett konferensrum och med de rätta språknyanserna. Hemligheten med att kunna uttrycka sig ledigt på ett språk, är att man ledigt kan tänka i språket, utan inblandning av modersmålet. Men han var nog rätt muntorr och hade väl en puls på 200, så modersmålet tog väl över under all press (jag vet av erfarenhet). Dessutom hade han nog ingen flink spökskrivare som hjälpte honom med manus.

Jag klarar inte det här... del 2

Alla vet hur det fungerar. Efter en viss ålder så är man inte längre värd något på arbetsmarknaden. Det bara är så. Ändå ska då Arbetsförnedringen och A-kassa tvinga en äldre person till att underkasta sig en massa icke relevanta rutiner som alla vet inte tjänar någonting till. Där sitter en yngre person vars utbildning jag har varit med om att betala och ska tala om för mig vad jag ska göra efter 35 års kontinuerligt arbete varav femton som företagare och arbetsgivare.

Jag blir så djävla trött och nedstämd i ena stunden. I andra stunden tänker jag att jag klarar mig nog utan dem på något sätt. Fast, jag har faktiskt bidragit med ett antal miljoner till att bygga det här samhället och när jag efter detta vill ha något tillbaka så möter jag förödmjukelse. De bara dränerar mig på energin jag lyckas uppbringa...

Det är antagligen just det som gör att människor är benägna att undanhålla skatt. När det går bra ska samhället vara först och sist med att ta åt sig frukterna av individens arbete. När det går dåligt så är de först med att ta åt sig resterna. Sen är man så ensam, så ensam och värdelös...

Jag klarar inte det här...

Jag har ju lämnat taxibranchen nästan helt. Det har tagit lite tid och hitta något nytt att engagera sig i och nu tror jag mig ha hittat en ny födkrok igen. Jobb på hemmaplan har jag sökt i ett par år medan jag arbetade i Stockholm. Eftersom jag nu lämnade det för att det frestar både ekonomi och relationer att arbeta på annan ort, mer än vad de höga damerna och herrarna förstår. Samtidigt är man i åldern där det man inte längre är attraktiv.

Har därför kontakt med A-kassa och Arbetsförmedling och jag klarar inte det. Jag får anstränga mig för att inte låta mitt djupa förakt för den sortens verksamhet, börja skina igenom. Jag ser hur man sätter sig på höga hästar och tittar ned på oss som de lever på. Jag biter mig ständigt i läppen för att inte säga något dumt. Jag ser deras arbete mer som ett sätt för dom att motivera deras existens, genom regler, blanketter, kontroller och självklara handlingsplaner som jag redan själv utarbetat under flera år. De tillför inget nytt, annat än åt dom själva. Alla som går till dem för att hitta jobb är idioter, tror de.

Nu har jag hittat något nytt att satsa på till 200 procent. Jag ligger i startgroparna och hoppas hitta lite pengar att leva på i början - A-kassa uteslutet då jag säkert får betala tillbaka om jag engagerar mig i något nytt. Entreprenörskap är tydligen lite farligt för dem...

Reklamationer är intressant

Mitt mejl till EXPERT, HK i Linköping:

"Det finns en bra och intressant bok som heter "Från nöjda kunder till glödande fans". En annan sak som är intressant är hur reklamationer sållar ut goda affärsmän från dåliga och visar hur man betraktar sina kunder. Det blir ett binärt tillstånd på något vis - antingen skapar det säljande företaget en för evigt trogen kund eller också skapar man en icke-kund för framtiden. Den trogna nöjda kunden skapar kanske fem nya kunder och den missnöjda skrämmer kanske tio som tänker sig för innan de köper en ny platt-tv innan fotbolls-VM. Tänk om den skulle gå sönder...

Drygt tre veckor tar det att byta en motor på en dammsugare (inte en rymdstation). Fick visseligen en till låns efter tjat och butikschefens inblandning, men det utgör ändå en del besvär att åka två gånger - dessutom var den ju inte vad vi hade valt att köpa. Dessa andra tio skrämda - tänk om den fotbollstokige inte får se på sin teve...

Så här såg Kvitto Nr 12963, daterad 2009-07-18, ut från butiksnr 11-01-9 EXPERT INSJÖN

152258 SAMSUNG VCC 6260V3R EXPERT EDI.....................................................á 1999 kr.

Varuvärde 1599.20, Moms 399,80

Inlämningsbevis referensnummer 627-1845, daterad 2010-05-19

Felanmälan: Dammsugaren luktar bränt när man startar den. Den låter även konstigt och fungerar ej.

Klardatum 2010-06-10, klar för hämtning enligt SMS den 2010-06-11 och hämtad samma dag.
Utfört arbete på dammsugaren var: Undersökning, byte av motor, funktionskontroll.

Nu har kanske man som kund inte med det att göra, men man förundras och grubblar ändå...:

Alltså, varuvärdet var 1599kr. Förmodar att landat i butik, så kostar den högt räknat, runt 1000 kronor.

Mot detta kan vi då sätta att frakten till verkstad, ändå bör hamna på minst 300 kronor. Arbetet gör väl ingen verkstad med bibehållen självbevarelsedrift för mindre än 500 kronor. Papper, fakturor, förpackning och övrig expedition lär väl inte understiga 250 kronor i arbetskostnader. Plus att kunden fick vänta på sin vara i över tre veckor och åka två gånger till Insjön ToR 40km.

Det vore ju katastrof om det slinker igenom ETT exemplar av dåligt handhavande bland många reklamationer, eller hur? För så många gör väl sig inte besväret att med flit förstöra sin hushållsmaskin. Men det blir väl mest en prestigesak, om man betänker:

Antag istället att man bytt dammsugaren "rakt av" utan krångel vid första kontakten. Då hade det kostat Expert 1000kronor, varav uppskattningvis 330 kronor hade skrivits av och försvunnit i deklarationen efter skrotningen om inte tillverkaren tagit emot. Toppen, säger kunden och blir glad över att kunna gå hem och fortsätta dammsuga med en likadan dammsugare som denne tidigare hade valt bland alla fabrikat. "Bra butik det där - de kan man lita på. Riktigt proffsiga är dom på EXPERT."

Har ni med det här skapat en trogen glödande fan eller en icke-kund med funderingar om hur Expert ser på sina kunder, tror ni?


Med vänlig hälsning"
BDK

Jag trodde jag skämtade om kriminella 60-åringar...

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag kunde se framför mig kriminella gäng av sextioåringar som drog runt på gatorna i arbetslöshetens spår. Uppenbarlingen finns desperationen, eftersom ett livs strävanden kan grusas om man blir arbetslös efter de femtio. Så är det nu, det är inte bara arbetslösa ungdomar - det är mer ett fenomen relaterat till alla som inte befinner sig i åldersspannet 30 - 50 år. Under trettio är erfarenheten för liten och över femtio blir den för stor. Nu läste jag detta om canabisodlande sextioåringar så jag kanske ska ta mina tankar på allvar.

Själv satte jag mig och gjorde en inventering av vad jag hade med mig i Kunskap- erfarenhetslagret. Jag sållade bort, skrev av och skrotade en del, men fann en del som fortfarande var användbart. Jag har haft ett varierande och givande arbetsliv, tidigare. Med lite nyköpta lagerartiklar på kunskapsdelen så har jag gett mig in i konsultbranchen. Får se vad det kan ge...

En ofattbar dimension?

Kan det vara så att oegennytta och oegenintresse inte alltid kan uppfattas av en del människor? Kan det vara som en fjärde eller femte dimension för en del, som de inte kan känna igen och föreställa sig? Att det går utanför en del människors fattningsförmåga? Att de förväxlar detta med dumhet eller svaghet, tills någon tröttnar och revolterar?

Eller kan oegennytta förväxlas i tron att det måste finnas en baktanke bakom gärningen? Att ingen är så dum att den ger bort något utan att räkna med att få egna fördelar? Att mottagaren inte förstår att känna tacksamhet, därför att det måste ju finnas en baktanke, en dold självisk fördel för givaren. Mottagaren tänker: "Den får nog något tillbaka som den värderar högt"

Jag tror det - de kan inte förstå tankegången eftersom de aldrig blivit uppfostrade och blivit bemötta med detta. De kan inte förstå att någon i omgivningen i tysthet ger dem fördelar i välvilja utan att kräva något i gengäld. Men det skulle kännas skamligt för givaren - som ett slags ocker på gåva och välvilja. Att sätta någon i tacksamhetsskuld blir som ett sätt att utnyttja dennes svaga situation. Nej, gåvans glädje blir svår att förstå för somliga och att det skulle räcka som belöning att se andras drömmar gå i uppfyllelse.
Den dagen då givaren kanske är den som behöver, kommer denne inte att få den allra minsta "kredit" för vad som är gjort. Det är glömt och givaren har också glömt, eftersom denne inte sett det annat än naturligt att hjälpa och inte velat lägga det på minnet som ett slags konto av tacksamhetskapital hos mottagaren. Är detta en sjuk svaghet hos givaren?

Då givarens möjligheter är tömda så ser den tidigare varande mottagaren det som en oförrätt att inte självklart få mer. Hur får man dem då att förstå, där båda har glömt tillfällena? Måste man alltid erinra sig och visa vad som är gjort?

Kan någon hjälpa mig med ett svar?