En ofattbar dimension?

Kan det vara så att oegennytta och oegenintresse inte alltid kan uppfattas av en del människor? Kan det vara som en fjärde eller femte dimension för en del, som de inte kan känna igen och föreställa sig? Att det går utanför en del människors fattningsförmåga? Att de förväxlar detta med dumhet eller svaghet, tills någon tröttnar och revolterar?

Eller kan oegennytta förväxlas i tron att det måste finnas en baktanke bakom gärningen? Att ingen är så dum att den ger bort något utan att räkna med att få egna fördelar? Att mottagaren inte förstår att känna tacksamhet, därför att det måste ju finnas en baktanke, en dold självisk fördel för givaren. Mottagaren tänker: "Den får nog något tillbaka som den värderar högt"

Jag tror det - de kan inte förstå tankegången eftersom de aldrig blivit uppfostrade och blivit bemötta med detta. De kan inte förstå att någon i omgivningen i tysthet ger dem fördelar i välvilja utan att kräva något i gengäld. Men det skulle kännas skamligt för givaren - som ett slags ocker på gåva och välvilja. Att sätta någon i tacksamhetsskuld blir som ett sätt att utnyttja dennes svaga situation. Nej, gåvans glädje blir svår att förstå för somliga och att det skulle räcka som belöning att se andras drömmar gå i uppfyllelse.
Den dagen då givaren kanske är den som behöver, kommer denne inte att få den allra minsta "kredit" för vad som är gjort. Det är glömt och givaren har också glömt, eftersom denne inte sett det annat än naturligt att hjälpa och inte velat lägga det på minnet som ett slags konto av tacksamhetskapital hos mottagaren. Är detta en sjuk svaghet hos givaren?

Då givarens möjligheter är tömda så ser den tidigare varande mottagaren det som en oförrätt att inte självklart få mer. Hur får man dem då att förstå, där båda har glömt tillfällena? Måste man alltid erinra sig och visa vad som är gjort?

Kan någon hjälpa mig med ett svar?