Hur beter vi oss?

Jag var tre gånger till T-banestationen Liljeholmen, där tågen vände p.g.a. isen på spåren ovan jord. I mitt förra inlägg förudrade jag mig över hur folk beter sig i besvärliga situationer. Jo ni, där var rena krigszonen, folk knuffade undan barn, sparkade på varandra, skrek, slogs så polisen fick ingripa för att lugna resenärer som skulle komma med ersättningsbussarna. Vår växel gick ut med meddelandet "Det finns resenärer på Liljeholmens T-bana som vill åka - men ni ger er in på egen risk."

Åter igen, det är bara rena egot som gäller när människor blir utsatta för besvärliga situationer. Man blir som en flock djur i panik.

Är vi allför förskonade från en större katastrof eller krig?

Antingen så gnälls det över förseningar på grund av vädret eller så görs det ingenting där det verkligen behövs och alla är handfallna. Då frågar man sig - Ska man anpassa alla system så att de alltid klarar extrema vädersituationer oavsett vad det kostar? Jag tror inte det är fullt möjligt och ekonomiskt försvarbart för någonting som händer någon gång per år eller mer sällan. Samtidigt måste det finnas någon form av initiativförmåga hos de som ansvarar för samhällets funktioner. En vilja och ett ansvar för de människor som en exceptionell situation drabbar, måste ju ingå i ansvarsområdet. En medkänsla och vilja att utföra extraordinära insatser utifrån den ansvarsposition man besitter måste finnas - oavsett nivå... Kosta vad det kosta vill.

Jag menar, man lämnar inte en tåglast med resenärer fast i snön under tio timmar utan att förse dem med förnödenheter och information. Det borde vara en självklarhet. Man ser till att alla som drabbas hårt skall få det dom behöver. Man låser inte väntsalar som man gjorde i ovädret före jul längst Nynäsbanan. Snöstorm, 15m/s och -7grader och sista tåget inställt för natten - utan ersättningsbussar. Man skickar istället väktare som i vanlig ordning låser väntsalarna 01.00... Man käbblar inte om att hjälpa nöddrabbade medborgare efter en sunami.

Antingen ska det smågnällas eller om man besitter en ansvarig position, så gör man ingenting. I extrema situationer brukar människor hjälpa varandra, som till exempel vid naturkatastrofer eller krig. Men måste det till sådant för att få människor att fungera rationellt och empatiskt när det behövs, även i mindre skala? Har vi varit alltför förskonade från kritiska situationer i samhället?

Winston Churchill i Coventry efter tyskarnas bombräder

VOV!

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte,
slummrar för timmen den är sen,
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !
I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
– hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
- sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund
……vov

Överföringar

Har ni tänkt på det - det tar alltid så mycket längre tid att få pengar från ett större företag eller myndighet, än om det är tvärt om. Ska man själv betala, så ska det ske på momangen och med blåslampans låga slickande byxbaken.

Sen har vi det här med banker. Det är himla märkligt - det pratas om att valutor och värden flyttas runt med ljusets hastighet, så fort att regeringar och centralbanker inte hinner med. Så är det varje fall inte när vi flyttar pengar mellan sambons konto och mitt på en annan bank. Ändå handlar det inte om miljarder, utan några hundralappar. Där gäller det inte datorer och internet inte. Även om vi själva sitter vid varsin dator så går det inte med internethastighet.

Jag har någon gång påpekat irriterat för banken att dom någon gång får byta ut gamla farbrorn som går stapplande med mina pengar på rullatorn, mellan Handelsbanken på Kungsträdgårdsgatan till Swedbank på Brunkebergstorg. Han vilar säkert på vägen vid nåt fik i Gallerian några timmar, dessutom. Det kan han kanske behöva, så illa och långsamt som han går.Man kan åtminståne låta honom ta färdtjänst någon gång. Ibland kan vi behöva få slantarna till den andre lite fortare...

Vad gjorde ni den natten?

Nu har någon hittat en ny tänkbar Palme-mördare. Vilken i ordningen, kommer jag inte ihåg. Men man har väl snart avverkat alla som befann sig i landet den 28 februari 1986 klockan 23.21. Vad gjorde ni den natten? Det är bäst att ni har alibit redo - i fall att...

Irriterande i kylan.

Lampor på bilen är säkerhetsdetaljer, eller hur? Dessa brukar gå sönder med jämna mellanrum, eller hur? Lampor behövs som mest när det är mörkt, eller hur?

Jag har bytt strålkastarlampor på fler bilar än jag kan räkna upp. Varför ända in i h-e ska det vara så komplicerat och krångligt jämt??? Man ska vara byggd som en liten tvärhand hög tomte som kan krypa in i motorrummet och med tentakler istället för armar för att enkelt byta lampa. Men alla bilar är lika besvärliga.

Eftersom den nu är en säkerhetsdetalj så borde det vara konstruerat så att 75-åriga moster Berta enkelt skulle kunna byta i -30grader, mörker och full snöstorm. Nu är det ett rent h-e i innomhusförhållanden, till och med.

Inför spöstraff och stegling för konstruktörer som bygger bilar där det inte går att byta strålkastarlampor på ett enkelt sätt. Grrrr

Den gamla ålderstrappan

Det är dags att revidera den gamla ålderstrappan. Den ska numer se ut så här:

Vore jag 35år så skulle jag redan nu börja planera nedrustningen av tillvaron efter femtio...

Ungarna åkte INTE på kollo.

Jag tar inte någon ståndpunkt för och emot gällande svensk insats i Afghanistan. Men jag tar avstånd emot hyckleriet runt riskerna för ungarna vi skickar till krigszonen. Det låter på försvarsledning och politiker som om det var en fullkomlig överraskning att någon av svenskarna faktiskt skulle bli dödad. Nu har den svenska styrkan varit väldigt förskonat från förluster, jämfört med andra länder som är där. En "fredsbevarande" styrka säger man. Men vilken fred ska man bevara? Det råder ju fullt krig! Det kan till och med lilla jag lista ut, utan att tillhöra MUST.
Dom är inte där för att dela ut blommor...

BDK's bevingade ord

"Förr skapade politikerna karriär för sina ideologiers skull,
nu skapar de sina ideologier för sin karriärs skull"

BDK

Nåja, snön hindrar även mig...

"Jag skulle köpt ett snöblad i höstas. Det blir ju snö igen knäppskalle", mumlar jag för mig själv under flera timmar av skottning. Om och om igen.

Skulle åkt på träning med hästsläpet igår. Men föremålen för träningen fann det lämpligt att inte ge sig iväg tjugo mil i snöstormen. Det är skönt att entusiasmen kan begränsas av förnuftet i alla fall, utan protester.
För, hur i h-e får man stopp på 1500kg hästsläp som plötsligt får för sig att röra sig åt ett annat håll än dragbilen med ungefär samma vikt och i 80km/h. Jag kör ungefär 8000mil per år i alla väglag, har frågat kompisar som är bilskolelärare med hela alfabetet på körkortet - alla ruskar på huvudet. Situationen skulle övergå till att bli "inscha'Allah" och det är då bara att be en bön.

Och hur får man sen 750kg panikslagen häst ur ett släp med ett golv som lutar 45 grader?
Nä, det är nog klokt att stanna hemma.

Skulle åkt trettio mil med släpet till Stockholm idag och hämtat möbler - även det inställt. Bäst så, det finns ju snö att skotta...