Pusselbiten

Ibland får man känslan av att vara en pusselbit. Nu är det DJUPVARNING igen... Jag ÄR djup på mornarna när jag vaknar. Se tidigare inlägg. Men känslan blir starkare, ju längre man lever. Att meningen med att man finns till, ligger i att man fyller ett hål bland andra pusselbitar. Alla konstigt formade runda flikar passar in på ett unikt sätt mot andra pusselbitar runt om, liksom.
Min gamle farbror dog i förrgår och min mor är den sista av den generationen i släkten. Även hon börjar tackla av i demens och brist på ork, nu. Sedan jag flyttat till ursprungsorten för släkten har sambon och jag tagit hand om de barnlösa släktingarna här och syrran har pysslat om mamma och pappa i stan. Så funderingarna kanske faller sig naturligt. Jo, känslan är att man är just en pusselbit på ett bord. Man ser bara kontaktytorna, de skiktade plywoodytorna men inte hela bilden på ovansidan. Det låter som fatalism, låt så vara. De viktiga händelser i livet som sker synbarligen som slump är förutbestämda, för att passa in i helhetsbilden som vi inte ser, därför vi måste se den uppifrån. Som pusselbit har vi inte det perspektivet.

Nu börjar jag vakna till. Nu skiter jag i sånt trams. Jag måste laga den förbannade diskmaskinen idag...