Är vi allför förskonade från en större katastrof eller krig?

Antingen så gnälls det över förseningar på grund av vädret eller så görs det ingenting där det verkligen behövs och alla är handfallna. Då frågar man sig - Ska man anpassa alla system så att de alltid klarar extrema vädersituationer oavsett vad det kostar? Jag tror inte det är fullt möjligt och ekonomiskt försvarbart för någonting som händer någon gång per år eller mer sällan. Samtidigt måste det finnas någon form av initiativförmåga hos de som ansvarar för samhällets funktioner. En vilja och ett ansvar för de människor som en exceptionell situation drabbar, måste ju ingå i ansvarsområdet. En medkänsla och vilja att utföra extraordinära insatser utifrån den ansvarsposition man besitter måste finnas - oavsett nivå... Kosta vad det kosta vill.

Jag menar, man lämnar inte en tåglast med resenärer fast i snön under tio timmar utan att förse dem med förnödenheter och information. Det borde vara en självklarhet. Man ser till att alla som drabbas hårt skall få det dom behöver. Man låser inte väntsalar som man gjorde i ovädret före jul längst Nynäsbanan. Snöstorm, 15m/s och -7grader och sista tåget inställt för natten - utan ersättningsbussar. Man skickar istället väktare som i vanlig ordning låser väntsalarna 01.00... Man käbblar inte om att hjälpa nöddrabbade medborgare efter en sunami.

Antingen ska det smågnällas eller om man besitter en ansvarig position, så gör man ingenting. I extrema situationer brukar människor hjälpa varandra, som till exempel vid naturkatastrofer eller krig. Men måste det till sådant för att få människor att fungera rationellt och empatiskt när det behövs, även i mindre skala? Har vi varit alltför förskonade från kritiska situationer i samhället?

Winston Churchill i Coventry efter tyskarnas bombräder