Egoism, eller bristen på egoism

Läste Max Pś inlägg om egoism.
Att ge utan egoism är att se behovet, UTAN att betänka någon egen tillfredsställelse av handlingen som berikar den andres liv. Men det är svårt för somliga att förstå den inställningen i livet, jag vet det. För somliga är själva tanken så främmande, att den inte ens går att tänka. Men det handlar om något större än sitt eget ego, kanske en livsfilosofi. Kanske en brist på behov av självhävdelse utan att ha behov av att säga till sig själv och andra "-SE vad jag har uträttat - visst är jag bra"

För att utveckla det mera - det är som att gå på toaletten. Det är något som måste göras, men kan väl knappast anses säskilt egoistiskt, tror jag. För - du kommer väl inte ut från toaletten med tanken "Hurra vad bra jag var som gick och bajsade - eller hur?"
Min far fungerade så. Jag tror aldrig han nämnde för någon det goda han gjorde för andra, möjligen hur otillräcklig han kände sig när han inte kunde göra mer. Kanske var det en ödmjukhet inför livet, som sådant... Och jag hoppas jag uppfostrades så