Revan(s)chen och hur vi bedömer människor.

Ibland förvirrar den engelska stavningen och meningsuppbyggnaden. Satt länge och klurade på om det skulle vara ett S i revansch. Jo, i svenskan ska det vara det kom jag på efter att anlitat Google.
Sitter och lyssnar på Susan Boyle med Spotify's hjälp. Har skivan hemma men inte här. Sambon fick den i julklapp. Susan Boyles framgång fascinerar mig, verkligen. Hon har levt halva livet, nedtryckt av omgivningen till att verkligen bli grå och osynlig. Men ändå med en humor och hennes fantastiska röst som hon odlat.
Sen blir hon till slut upptäckt och blommar upp . Jag hoppas innerligt att hon hanterar framgången väl.
Den här har ni väl sett till leda.

Satt på Övfre Östermalm och tackade ja till en körning. Körde fram och in hoppade en välklädd vacker kvinna i päls som gärna satt och småpratade lättsamt. Hon berättade att hon hade varit hos sin far, skulle på en tillställning och att hon minglade sig fram genom livet. Hon intresserade sig sedan för min tillvaro så mycket att jag till slut tyckte att jag tömde för mycket om mig själv. Så för att vända samtalet lite, ställde jag frågan:
"Vad jobbar du själv med då?"
" Jag är i mediabran(s)chen" svarar hon.
Hon får ett kärvt allvar i rösten och fortsätter "Men vad har det för betydelse egentligen? När jag går på de här tillställningarna och får frågan, kan jag ibland tänka -Om jag nu svarar att jag är gatsopare, skulle du då tystna och gå där ifrån? Istället för att jag säger att jag är i den här branschen jag är i, menar jag. För - finns det inte alltid en intressant sida av någons liv? Hobbies av något slag som präglar och förgyller tillvaron. Livsöden som kan fascinera? Egenskaper och talanger som kan vara fascinerande?
Men det är bara jobbet som intresserar andra och sätter etiketten intressant eller ointressant. Som om det skulle vara det enda som gör människan. Är det inte så?"
"Jo, tyvärr är det väl så" svarade jag.