På hoppets barikader...

Jag tror den här bilden kommer från andra franska revolutionen. Franska revolutionen var i huvudsak, borgarståndets revolution, eftersom bönderna var livegna. Men jag gillar bilden, den förmedlar hopp om en bättre framtid, en gemensam kamp mot en bättre tillvaro. Mannen med bössan, kan han vara köpman, kanske? Han slåss sida vid sida med arbetaren som vill kunna ge sina barn en bättre framtid. Grabben i sin ungdomliga iver skriker "framåt!"
Revolutioner brukar vara blodiga och gudbevars så är inte det de medlen socialdemokratin brukar kämpa med för att uppnå förändring. Men kampen kan vara lika intensiv, lika engagerad, lika innerlig på parlamentarisk väg. Den vägen har använts i mer än hundra år och varit framgångsrik. Det vore intressant att höra August Palm eller Hjalmar Branting i talarstolen. Det var kampen för allmän rösträtt, kampen mot statarsystemet och kampen för fackföreningarna. Engagerade människor som Gunnar Sträng cyklade mellan de politiska mötena i Småland. Det lät nog lika intensivt som Olof Palme när han var i stöten.

Det skapade hopp och förtröstan. Det skapade utveckling och framtidstro. Man gick till arbetet med förvissningen att allt skulle kunna bli bättre om man kämpade tillsammans. Man lappade sina kläder i förvissningen att det kan bli bättre. Man slogs med vägglössen i förvissningen att det blir bättre och större bostäder. Man bet ihop i förvissningen om bättre tider när uppdelningen av fattiga och bemedlade skedde i skolorna med fattighjälpen skreks utpekande i klassrummen.

Idag har vi inte någon engagerad kampvillig agitator som kan ge tillbaka tron på framtiden. Men misären och klasskillnaderna ökar, misstroendet mot de egna politiska ledarna ökar och misären förnekas och ökar. Fattigdomen kommer tillbaka. För - vem kan säga att ett utförsäkrat, deltidsarbetande vårdbiträde med tre barn åtnjuter någon välfärd?

Ingen politiker säger i någon talarstol: -Vi ska skapa ett bättre Sverige igen! Ingen politiker står upp och lovar: - Vi måste bekämpa den nya fattigdomen! Ingen politiker står upp och lovar: - Vi måste få bort deltidstvånget! Ingen som vi kan se dagligen står på Sergels Torg ihop med arbetslösa och kräver jobb. Ingen som med inlevelse skriker - KÄMPA, KÄMPA, KÄMPA!

Istället springer man mellan de mer betalda styrelseuppdragen, så att man själv kan leva ståndsmässigt på samma nivå som de man skulle agitera emot. Om man hade det minsta engagemang i de frågor som man är vald för att arbeta med, skulle man inge hopp och stridsanda. Istället smyger man runt och skapar dåliga kompromisser i det fördolda, alltid i en försämring för de man representerar.

Menande vandrar blicken mot de stater där systrar och bröder har sämre levnadsvilkor. "Kapitalet rör sig fritt och etablerar sig där det är billigast och överklassen har det bäst" säger man. Visst, men har den förlamade rörelsen gjort tillräckligt för att verka över gränserna till dessa länder? Kan inte rörelsen verka lika blixtsnabbt över gränsena som kapitalet? Har man kontakt med systrarna och bröderna som vill kämpa för att nå den nivå VI var på? Är inte detta också möjligheten att öka välfärden i världen och förutsättningarna för hållbara lösningar för en världsmiljö?

Jag tror det, men inte med en förlamad rörelse och med Monor, Vanjor, Thomasar i ledningen.