Jobbiga lägen

När jag berättar att jag enbart kör taxi på nätterna i Stockholm, får jag ofta frågan vilken den värsta körningen jag haft. Jodå, men det är inte som ni tror, brukar jag svara. Visst, man har blivit hotad och utsatt för lindrigare våld. Om man nu räknar ett försök till Rohypnol-påverkat fyllo som gör ett försök till strypning, som lindrigare våld.
Och visst kommer man ihåg när man varit osäker på avsikterna från några man 04.00 kört ut i en sovande förort en söndagsmorgon och kupéluften har varit tjock av spänd hotfull tystnad. Men det är inte det som man minns som det svåraste läget. Ett mer subtilt psykologiskt läge än ett fysisk betingat strypningsförsök är något som har gett intryck på mig mest.

Jag stod i en av de yttre södra förorterna då jag fick en beställning och jag åkte dit. På adressen stod en ambulans som höll på att lasta en bår. En man i ungefär samma ålder som mig mötte taxibilen och klev in.
"Följ efter ambulansen" säger han knappt hörbart. "Den ska till Maria Ungdom - Vet du var det är?"
"Javisst, vid S:t Görans Sjukhus" säger jag vänd mot honom med ett vänligt men glädjelöst leende.
Nu är det ju så att det skulle ta en halvtimme att komma till Maria Ungdom. Han visste att jag förstod vad det rörde sig om. Jag fick här ett dilemma som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Han var pappa till ett barn som var på väg med ambulans efter alkoholförgiftning eller en överdos. I det läget är han nog inte intresserad att prata om vädret, även om resan skulle vara en halvtimme av tystnad.
Jag förstod, tonårsförälder som jag var, att tankarna snurrade runt i skallen på honom och att han led alla helvetets kval. Han hade nog skuldkänslor och undrade vad han skulle gjort istället så hans barn inte hamnat i den här situationen. Skuld, som han pålade sig själv, förmodligen helt omotiverat. Men så är det ju med oss föräldrar oavsett vad som än händer våra barn - vi känner ansvar och ska skydda mot omvärlden.
Samtidigt kände jag att min totala tystnad under en halvtimme skulle kunna uppfattas som ett anklagande av honom i hans skuldkänslor och det ville jag definitivt inte. Jag funderade febrilt på detta hela vägen till sjukhuset och kom till en beslut lagom till vi var framme.
Han betalade och precis när han tog kvittot lade jag min hand på hans arm, tittade vänligt men allvarligt på honom och sa:
"Jag hoppas det nu kommer gå bra"
"Tack" sade han, log en smula och skyndade mot ingången.

jag har tagit upp situationen med psykologiskt utbildade och med präster som sagt att ja gjorde rätt, men det var en pärs innan jag kom på hur jag skulle hantera situationen. Ofta är det just sådana här möten som är de svåraste och mest krävande.